Where did the good noise go?

Ah, det superlånga blogginlägget som ni alla har väntat på med stor spänning. Här är det! (Titel från Joss Whedon's kommentar när den 2 minuter långa applåden han fick när han kom upp på scenen tog slut)

Eftersom jag var halvsovande förra gången jag skrev minns jag inte allt jag sa, men jag förutsätter att det var bra grejer. Nu ska jag avklara fredag och lördag på en gång, så vi får se hur det går.

Hmm, fredag, fredag... Vad gjorde vi på fredagen? *frågar Markus* Just det! Vi började dagen med den underbara sysselsättningen kösittning. Efter det stod vi i kö, satt mer i kö, stod i kö, blev hungriga, stod mer i kö, behövde gå på toa, stod i kö, fick lite färg i San Diego-solen, och stod i kö. Allt som allt stod vi i fem timmar i rad. Vi hade 9 000 människor framför oss när vi började, och gick mer än en kilometer för att komma till slutet så vi kunde köa vi också.

Varför stod vi i denna långa kö, kanske ni undrar? För att allt vi ville se den dagen var i samma rum: Ballroom 20. Där får det plats 4 500 pers, och vi trodde minsann att om vi kom till 8.30 så skulle vi komma in till klockan 10 när Torchwood-panelen var. Silly, silly us. Vi missade också The Big Bang Theory, och när vi trodde att vi skulle få komma in och se Bones så fick vi veta att den hade blivit inställd. Ingen David Boreanaz eller Emily Deschanel för oss, inte.

Vid det laget var vi så hungriga att jag smet ur kön och gick för att köpa mat åt oss på en av matställena Comic Con hade ordnat. Jag har aldrig sett någon förbereda nachos så långsamt i mitt liv. Det kanske är en yrkesskada, men wtf? Jag var lite stressad, för om de började släppa in för nästa panel innan jag kom tillbaka skulle jag ha stått i kö i fem timmar helt i onödan.

Till slut fick jag våra pizzor (för nachosen tog alldeles för lång tid) i alla fall, och jag och Markus kom överens om att mat är underbart. Väldigt, väldigt underbart.

Sen! Sen var vi äntligen inne i rummet! There was much rejoicing.

Först var det Eureka, som jag aldrig har sett men som Markus gillar. Den verkade väldigt bra. Efter Eureka var det Warehouse 13, och det var väldigt kul att se. Man märker dock vilka som är vana att sitta i paneler, och vilka som är nya till alltihop. De här människorna var helt klart den senare kategorin. Fansen frågade saker som skådespelarna nog har blivit frågade femton gånger förut, men det var kul.

Efter det, mina damer och herrar, var det True Bloods tur. Jag var lite sur över att Alexander Skarsgård inte skulle vara där, eftersom han var anledningen till att jag började kolla alls. Jag var sur helt i onödan. Han var där! Det knäppaste på hela panelen var nog när en tjej försökte sig på att säga "Fan vad snygg du är" på svenska till honom. Det tog mig ungefär en minut att lista ut vad hon sa i överhuvud taget, och jag tror inte Alexander förstod alls. Det lät ungefär som "fun vudd snug du ur." Kul var det iaf. Det var också kul att de först visade klipp från serien (inte särskilt barntillåtet, kan man säga) och sen talade om att det stod på baksidan av deras namnskyltar att de måste tänka på att det kunde finnas barn i publiken så de fick inte svära etc.

När True Blood var slut åkte Markus hem, eftersom han kände sig lite hängig, medans jag stannade kvar för att se Batman: Year One klockan 20.00 eftersome Eliza Dushku skulle vara i panelen.

Jag såg filmen. Den var OK. De ropade ut vilka som var i panelen. Ingen Eliza.

Att säga att jag var besviken är lite av en underdrift.

Det hade stått tidigare att hon skulle vara med, men tydligen hade hon något annat hon var tvungen att göra. Dock lovade de att hon skulle komma och skriva autografer på lördagen. Precis innan Joss Whedon-panelen. Grrrr.

Så, jag åkte hem, och herregud vad trött jag var då. Det är först spårvagn till Old Town, sen buss till Turquoise, sen ska man gå ungefär en kilometer i uppförsbackar. Jag var inte så glad när jag kom hem, kan man inte säga.

Dagen efter var det upp klockan sex igen som gällde, men den här gången behövde vi knappt stå i kö alls. Så skönt! Vi skulle till ett mindre rum (säkert bara 1 500 pers som fick plats där) för att se Joss Whedon, och vi ville vara säkra på att komma in, så vi var där ungefär vid nio på morgonen. Inga problem att komma in, men den första panelen var... um, jag vill inte säga "intressant" för det ger den för mycket credit. TV-programmet hette Attack of the Show, och ett inslag var en superhjältinna som hette Bustice och besegrade skurkar med sina bröst. Jag var inte särskilt road.

Sanctuary var nästa, och sen Being Human (den amerikanska versionen), och efter det Jack Kirby (han har gjort bla Sin City). Jack Kirby's människosyn lämnade mycket att önska, kan man lugnt påstå.

Och nu har vi kommit till programmets höjdpunkt. Mina damer och herrar: Joss Whedon!

Det kan hända att jag har nämnt den här mannen förut. I förbifarten. För er som inte vet vem har är så har han skapat och skrivit bla Buffy, Firefly, Dr. Horrible's Sing Along Blog och Astonishing X-Men. Han har ett sätt att skriva som är så otroligt roligt att jag avundas honom, för att inte nämna hans sätt att skapa karaktärer, både onda och goda. Han skriver starka kvinnor, han skriver roligt, han skriver sorgligt, han skriver spännande. Om jag skulle säga att jag har en idol (vilket känns väldigt mycket 90-tal för mig, måste jag erkänna) så är han en av dem.

Det otroliga i det här? Han är ännu bättre i verkligheten! Han är rolig och smart och tycker om att prata med sina fans. Han stod på den där scenen i 45 minuter och ägde den. Jag hade kunnat sitta kvar och lyssna på honom i timmar. Dagar, till och med.

Bara den panelen gjorde hela resan hit, alla pengarna, allt köande, allting, helt värt det.

Han var också den sista saken på programmet, så perfekt avslutning där. Efter Joss åt vi igen, för säkert andra gången på två dagar (jag skojar mamma, jag lovar. Vi åt frukost också.) och sen gick vi till Exhibitors Hall. Jag tror jag nämnde den i det där inlägget där hälften av sakerna jag sa var på engelska, eller hur?

Så vi shoppade. Och shoppade. Vi köpte böcker och serier (OK, jag köpte serier) och pins (massa, massa pins) och affischer och t-shirts och såg massa coola saker ända tills de stängde klockan sju. Vid det laget var vi väldigt, väldigt trötta, så vi åkte hem. Det kändes jättekonstigt att åka därifrån, speciellt när jag kom hem och såg på Twitter att folk hade börjat ställa sig i kön till Supernatural-panelen. Jag ville vara där!

Slut på Comic Con-rapporten. Det är rätt ofattbart att vi har varit på Comic Con, måste jag erkänna, och jag vill verkligen göra det igen!

Imorgon åker vi tillbaka till Sverige. Vi ses!