Leeds, England - Eller den där gången Teresa var livrädd men gjorde det ändå

Vår saga börjar för länge, länge sedan (mars 2012) då vår hjältinna (jag) på ren impuls (ja, faktiskt) bestämde sig för att ansöka om en utbytestermin i England. För att göra en lång historia kort (för jag är lat) så slutade det med att hon kom in på The University of Leeds. Sommaren for förbi, och plötsligt var det dags att åka.

OK, nu slutar tredje persons-berättandet.

Jag har packat och förberett och nojat i mer än en vecka, så nu när jag inte är nervös längre känns allt ganska underbart.

Mamma, pappa och Markus följde med till flygplatsen, vilket var ännu bättre än det brukar vara eftersom mitt plan var inställt. Support behövdes. SAS hade bokat om mig, men planeringen behövdes göras om lite. Mitt nya plan gick en och en halv timme senare, men jag skulle iaf bara komma fram 45 min senare till Leeds, så det var ju skönt.

Efter kramar och säkerhetskontroll (inte av samma människor, konstigt nog) gick jag till min gate. Och satt där. I tre timmar. Det var inte så att jag led eller nåt, men som Douglas Adams uttryckte det: "Det finns en anledning till att ingen någonsin har sagt 'vacker som en flygplats'". Jag fördrev tiden med läsning (surprise!) och musik, och med att vara nervös. Jag ifrågasatte vad jag höll på med egentligen. Vas skulle jag göra i England? Varför kunde jag inte bara vara nöjd med att plugga på SU? Varför hittade jag på sånt här läskigt hela tiden? Det hjälpte mig inte riktigt att slappna av.

Själva flygningen var händelselös - de snuvade mig på ett mål mat när de bokade om mig, men det återkommer jag till. Jag mellanlandade i Amsterdam, där jag behövde gå igenom en till passkontroll (de kollar ens pass för att sen kolla ens pass för att sedan kolla ens pass. How does that make sense? Kommer jag ha bytt identitet på flyget eller nåt?) och en till säkerhetskontroll (samma där, men där var det i alla fall ny utrustning, så det var lite mer begripligt). Jag inhandlade en brödbit och en smoothie, men brödet var så torrt och jag så nervös att det inte gick ner. Smoothien hade inga problem på den fronten, dock.

Mer väntan, sen flyg till Leeds. Planet var ganska tomt, och ganska litet, och allt man fick att äta var små salta kex. (Anar ni var jag försöker komma med alla dessa matreferenser?) Väl där fick jag gå igenom en till passkontroll (!) och hämta min väska, och sen var jag officiellt i Leeds. Jag hade bokat Meet & Greet, vilket innebär att det är någon där och väntar på dig när du anländer. De var jättetrevliga och hjälpte mig med att ordna taxi. Taxichauförren hade turban (coolt) och körde som en galning (mindre coolt).

Mitt boende heter Bodington Hall, och jag kom dit typ halv tio på kvällen. En vaktmästare mötte mig, eftersom receptionen var stängd, och efter lite mer väntan medan han hittade mina nycklar kom jag äntligen till mitt rum. Det är OK storlek på det, och kanske en aning slitet, men det är mysigt. Dörrarna är orangea, vilket inte är helt fint, men köket är modernt och frächt, lika så toa och dusch. Det blir inte ens översvämning i hela rummet när man dushar, så trodde jag det var överallt i England? (*host* Hilton. *host*)

Jag packade upp lite, ringde mamma på SIM-kortet jag fick av Meet & Greet-folket (det hade typ 50p på sig, så det räckte inte länge), smsade pappa, och stupade i säng. Lakanen må ha lämnat övrigt att önska, men det märkte jag inget av då.

Oj. Hur blev dag ett så lång? Nu ska jag ju skriva om hela idag också. Hm.

Jo, just det! Maten. Så, jag hade inte ätit något ordentligt sen lunch, eller hur? Och inte finns det någon nattöppen butik här, så någon middag blev det inte. Det enda jag hade att äta var torkade trattisar, men av någon anledning var inte de så lockande. Sen vaknade jag i morse och hade ingen frukost (var är husalferna när man behöver dem?) så jag begav mig in till stan så fort jag kunde i jakt på mat. En snäll busschaufför och massa smala, engelska gator senare var jag på universitet. Gick jag då direkt till en butik? Nej då. Jag tyckte det var en bra ide att först gå på ett informationsmöte för internationella studenter. Det slutade med att jag inte fick mat förrän klockan tolv. Bad me.

Utom hungern har idag varit mycket bra. Alla nerver verkar ha gått och gömt sig, och jag har ordnat saker och registrerat mig på universitetet, så nu är jag officiellt en student här. Jag har tagit reda på hur man skaffar ett bankkonto, hittat studentkårens hus (de har ett helt hus. Ett stort ett. Och så många aktiviteter att jag knappt vet var jag ska börja), utforskat biblioteket, köpt lite mat och lite nödvändiga saker till köket, och stirrat på allt som en äkta turist. Klockan är bara halv åtta men jag är utmattad.

Sist, men inte minst: Jag har träffat en av mina flat mates (de som jag bor ihop med), den enda som har kommit hit än. Han är från Tyskland och verkar mycket trevlig. So far, so good.

Puh. Slut på rapporten. Jag tvivlar på att min svenska kommer hålla sig så här svensk i framtiden, så passa på att njuta av svengelskans frånvaro medans ni har chansen.